.

I dag var jag till vårdcentralen för att visa mitt mjälleksem och få ett recept på någon salva. Fick en tid klockan 10, vilket kändes väldigt avigt. Hade gärna gått en eller två timmar tidigare för då hade jag bara behövt kila in lite snabbt på väg till jobbet. Min vårdcentral ligger på andra sidan gatan där jag bor så det är ingen lång sträcka att gå.
Jag gick upp vid min vanliga tid, gjord mig i ordning och tog en kopp kaffe. Sen var det drygt två timmar kvar innan jag behövde gå. Denna väntan var inte kul! Usch så ruggig och skakig jag kände mig i hela kroppen, magen var värst, det nästan bubblade och ryckte i den. Vankade av och an, lyssnade på radio och försökte surfa men...
Så tittade jag på klockan en gång i kvarten, eller var det var tionde minut?
När jag gick i skolan och plötsligt fick höra att vi skulle ha ett prov eller läxförhör kände jag aldrig så. När jag skulle köra upp för att ta mina körkort kände jag inget obehag alls, var hur lugn och fin som helst. Visst, lite nervös kände jag mig men bara en lätt behaglig känsla.
Men att gå till ett sjukhus eller bara en vårdcentral kan jag inte alls med, det är hemskt. Och väntan innan är nog ännu värre.
Då jag traskade över min gata till andra sidan så skakade jag faktiskt i hela kroppen. Nästan som om det var minusgrader och jag frös. Benen var alldeles darriga, när jag klev in innanför dörrarna började jag få svårt att andas och kände paniken komma. Jag kunde knappt plocka upp pengar för att betala besöket, så mycket darrade mina händer. Inte blev det bättre för att jag försökte spänna mig, eller hålla emot och inte visa något för tjejen bakom disken heller.
Vilken lättnad jag kände då jag klev ut genom den stora porten. Fast jag var fortfarande en aning skakig när jag klev på spårvagnen.
Nu ska jag hålla mig därifrån ett bra tag.