.

I dag var jag till stormarknaden Real vid Freesen Center i Neumünster. Jag är egentligen inte mycket för stormarknader eller intresserad av att handla, tycker bara att det kostar en massa pengar och tar tid. Eftersom jag jobbar som inköpare och handlar saker nästan varje dag så kanske jag fyller min kvot där, eller hur jag ska säga.

I alla fall så gillar jag faktiskt att åka till Real. Där finns det så trevliga saker att köpa, som öl, vin, sprit, wurstar  och choklad. Många gånger så är det röda prislappar på hyllorna där flaskorna står. Sånt ser jag aldrig på Systemet?


Att gå runt bland pallarna där ölen står travad är riktigt trevligt, tycker det är skönt att insupa atmosfären och se allt det härliga. Ibland händer det att jag går många varv, det är så svårt att välja vilka sorter jag ska ta. Det är ju begränsat med plats i bilen.


Då jag går runt bland hyllorna med alla sprit- och vinflaskor känner jag nästan att jag har kommit till paradiset. Det ser så underbart trevligt ut, priserna är väldigt förmånliga också.
I dag så dök det plötsligt upp en man och två kvinnor som pratade svenska då jag plockade ner det jag skulle ha i min kundvagn. Mannen pekade på en hylla och sa upphetsat - Det är rea på Jägermeister! Då måste vi ta tre flaskor! Sen vände han sig om och såg att det var rea på Ballantines, då hojtade han lika upphetsat att det fick bli fyra flaskor av den. Mannen nästan studsade och hoppade runt där av upphetsning.
Jag visade inget tecken eller sa att jag också var svensk utan plockade bara lugnt ner mitt och traskade snabbt vidare, jag skulle ju ha choklad och wurstar också.

I dag gjorde jag ett besök i Flensburg, en stad jag tycker är mysig med sin gamla hus i centrum och alla de små gränderna här och där.

Jag parkerade som vanligt på den stora parkeringen som är gratis. Att det blir en liten promenad till centrum på en kvart eller så är inget som stör. På parkeringen upptäckte jag två saker.

En stor något speciell husbil från Frankrike. Eller borde jag kalla den huslastbil? Den verkade vara riktigt modern med tanke på den lilla parabolen där bak.

Sak nummer två var hyrbilen jag gick förbi på min väg ut från parkeringen. Av dekalen att döma tillhörde den Avis i Danmark, men på den lilla blå remsan på nummerskylten stod det RO, vilket jag tror betyder Rumänien. På den lilla textremsan under nummerskylten stod det en webadress, tiemeyer.de. Så hur ägandet för den bilen ligger till verkar ju en aning invecklat.


Det blev tyvärr inte många bilder tagna i dag. Jag knäppte ett antal på min väg mot centrum, när jag så klev in på en av de mysiga gatorna som leder dit, började kameran pipa och sa batteriet slut! Så kan det gå ibland.
Fast det gjorde inte så mycket. Jag gick först längs den stora, långa gågatan med alla affärer, caféer och värdshus och njöt. På torget fanns en scen där ett gäng danskar dansade och sjöng. Jag hörde även en massa av människorna som vandrade runt i stan prata danska. Det är ju inte alls långt till Danmark så det går ju snabbt att ta sig dit.
Efter en stunds flanerande slog jag mig ner vid ett av caféernas uteserveringar och njöt av en cappucino och en god bakelse. Det var runt 13 grader varmt och solen sken så väldigt intensivt att det var riktigt behagligt att sitta där, jag frös inte alls. Jag slank även in på Karstadt en snabb sväng och fyndade lite, köpte en laddning sköna strumpor till bra pris. Sen begav jag mig tillbaka till bilen och åkte därifrån.
Innan jag åker dit nästa gång ska jag kontrollera batteriet ordentligt.

I dag gjorde jag som vanligt då jag är här i landet, jag åkte till Rendsburg för att göra ett besök i min favoritbutik, Krügers whiskybutik. Jag blev varmt välkomnad då jag klev in i butiken. Pappa Krüger, 80 år, stod vid kassan, log stort, tog i hand och sa välkommen. Så sa han att han skulle ropa på sin son. - Kom Tomas, herren från Sverige är här! hojtade han.


Vägen jag tar dit slingrar sig genom några små byar ute i Schleswig-Holstein. Får mig vissa gånger att tänka på Morden i Midsomer.

Inne i butiken ser det härligt ut, överallt står det flaskor med gott innehåll. Så kom det sig igen att jag halv elva på förmiddan stod och smakade på 5 nya sorter han hade importerat. Alla hade sin egna arom och alla var härligt goda. En smakade karamell, peppar och chilli, en annan var torr och härligt rökig, så rökig att det nästan luktade tjära ur glaset. En tredje var len och fin och hade ett litet inslag av russin i sig, den värmde gott tyckte jag.

Jag köpte 6 flaskor och en laddning god choklad som Krüger la ner i en låda så att flaskorna inte skulle skadas på min resa hemåt. En väldigt trevlig och omtänksam man. Bilen är lite tom just nu men det där var ju mitt första inköp och veckan har ju bara börjat.
Efter det satte jag mig vid ratten och körde ut mot kusten, till Husum.


Där tog jag en promenad i Husum Altstadt och efter en stund kände jag mig hungrig och klev in på en mysig restaurang, Fischrestaurant Wiesendanger. Där beställde jag något som hette Ratsherrentopf och var något med griskotletter och skaldjur. Ovanpå allt låg ett stekt ägg och bredde ut sig. En ordentligt stor portion var det så jag blev alldeles tjock i magen och däst. Sköljde ner allt med en god alkoholfri öl, kan ju inte ha en massa promille i mig när jag sitter vid ratten.

Autobahn A7

Mmm... så härligt!

Försöker hitta inspiration till att komma igång med att stryka mina skjortor. Har hällt i mig två stora koppar kaffe, men det hjälpte inte mycket.
Undrar om det hjälper med några bitar choklad? Kanske det ger mig en energikick? Hm, har ju en flaska 80%-ig Strohrom i skåpet... Om jag sköljer ner chokladbiten med en skvätt sånt, då kanske?
Nej, jag sätter på en CD med Kalle Moraeus istället.

Det var dags nu igen.

I dag var jag till vårdcentralen för att visa mitt mjälleksem och få ett recept på någon salva. Fick en tid klockan 10, vilket kändes väldigt avigt. Hade gärna gått en eller två timmar tidigare för då hade jag bara behövt kila in lite snabbt på väg till jobbet. Min vårdcentral ligger på andra sidan gatan där jag bor så det är ingen lång sträcka att gå.
Jag gick upp vid min vanliga tid, gjord mig i ordning och tog en kopp kaffe. Sen var det drygt två timmar kvar innan jag behövde gå. Denna väntan var inte kul! Usch så ruggig och skakig jag kände mig i hela kroppen, magen var värst, det nästan bubblade och ryckte i den. Vankade av och an, lyssnade på radio och försökte surfa men...
Så tittade jag på klockan en gång i kvarten, eller var det var tionde minut?
När jag gick i skolan och plötsligt fick höra att vi skulle ha ett prov eller läxförhör kände jag aldrig så. När jag skulle köra upp för att ta mina körkort kände jag inget obehag alls, var hur lugn och fin som helst. Visst, lite nervös kände jag mig men bara en lätt behaglig känsla.
Men att gå till ett sjukhus eller bara en vårdcentral kan jag inte alls med, det är hemskt. Och väntan innan är nog ännu värre.
Då jag traskade över min gata till andra sidan så skakade jag faktiskt i hela kroppen. Nästan som om det var minusgrader och jag frös. Benen var alldeles darriga, när jag klev in innanför dörrarna började jag få svårt att andas och kände paniken komma. Jag kunde knappt plocka upp pengar för att betala besöket, så mycket darrade mina händer. Inte blev det bättre för att jag försökte spänna mig, eller hålla emot och inte visa något för tjejen bakom disken heller.
Vilken lättnad jag kände då jag klev ut genom den stora porten. Fast jag var fortfarande en aning skakig när jag klev på spårvagnen.
Nu ska jag hålla mig därifrån ett bra tag.

I går kväll ringde jag en person som jag tappade kontakten med för mängder av år sen. Då jag var yngre träffades vi nog nästan varenda dag om jag inte minns alldeles galet.
När hon svarade och jag hörde hennes röst slog mig tanken, hon låter precis likadant som då! Så plötsligt, kände jag mig som Lennart 19 år igen. Jag hörde att hon blev något förvånad av att jag ringde så början av vårt samtal blev lite trevande men efter en stund flöt det på. Nästa gång jag är i Stockholm ska jag slå henne en signal så vi kan träffas. Jag undrar om hon ser likadan ut som jag minns henne?

I dag klev jag in på mitt kontorsrum några minuter innan 8. Hängde upp jackan, slog igång datorn och gick och hämtade en kopp kaffe. Efter en kort pratstund i receptionen fick jag veta att det stod att larmet hade gått och jag svarade att jag redan visste det. Fick nämligen ett telefonsamtal på kvällen.
Sen gick jag och satte mig vid skrivbordet och gjorde det vanliga. Öppnade Outlook, tittade om det låg några små notisar på skrivbordet och smuttade på kaffet. Jag hade fått ett par mail som jag svarade på och löste enkelt. Vid halv 9 gick jag iväg och ordnade ett par saker åt en sekreterare, lagade en kopiator genom att stänga igen pappersfacket ordentligt (titta maskinen går inte, måste vara något stort fel?!) och tog emot ett paket som visade sig innehålla 5 miniräknare!
Strax innan 9 satt jag i stolen vid skrivbordet igen, gjorde några beställningar över nätet, godkände två fakturor, ringde tre samtal och fick inte tag på någon alls. Vid 10 tror jag att det var, då slängde jag plötsligt bara av en händelse ett öga mot min dörr och såg något som inte hade funnits där på morgonen.

Väskan som jag plötsligt såg stå där hade INTE stått där då jag klev in i rummet på morgonen. Jag gick ut till receptionen och frågade om de hade sett någon gå in till mig då jag varit borta. För att komma in till mig måste man passera receptionen och den är alltid bemannad. Som svar på min fråga fick jag två ruskande huvuden som såg förvånade ut och så två - Nej, det har vi inte gjort.
Väskan var tom och jag har ingen aning om hur den kom dit eller varför? Är det en present? Ska den kastas? Ska någon hämta den? Jag lät den vara och lämnade den där då jag gick hem.
Jag begriper inget, kanske det var dagens mysterium?
Strax innan lunch tittade en medarbetare in, en kvinna 50+ och frågade om jag hade mat med mig i dag. Eftersom jag inte hade orkat ordna något kvällen innan sa jag nej och att jag tänkte gå ut och köpa mig något.
Då plockade hon upp en plastlåda från kassen hon höll i handen och la den på mitt skrivbord. - Här får du en portion spenatlasagne, det vet jag att du gillar. Hon förklarade att det var som tack för hjälpen och lite uppmuntran för att jag jobbade så bra. Jag tackade och sa att det var trevligt att få och höra. Hon sa också att jag är gullig och söt, men det har jag något svårt med. Det sa alla tanter till mig då jag var 5 och så klappade de mig på huvudet.
Den där väskan, kommer den att stå där i morgon? Hur sjutton kom den dit? Varför står den där? Ska jag ringa Det okända med Caroline Giertz kanske?
Skumt.

Ibland kan jag lite lätt undra olika saker som till exempel varför jag egentligen finns till, varför blev jag född här i kalla norr istället för på en varm och skön paradisö? Eller så kunde jag kanske ha blivit en lycklig inföding i någon djungel?
I dag satt jag på jobbet och undrade vad jag hade gjort för ont för att bli drabbad av några underliga saker. Till exempel varför hade de 15 USB-minnen jag beställt förra veckan hamnat i Finland någonstans? Varför ringde en person till mig två gånger och undrade när de kunde leverera tre kaffemaskiner fast jag hade fel namn och jobbade på fel företag? Vid andra påringningen upptäckte personen att jag befann mig i fel stad också.
Sista veckan i augusti hade jag beställt 5 miniräknare, varför hade inte de kommit än? När jag ringde och frågade för tre veckor sen hade jag blivit lovad att de skulle undersöka och skynda på. Var fanns mina räknare, i Ukraina kanske?
Det var några saker till som låg på mitt bord som jag stirrade på och blev lite trött på. Så klev det också in folk titt som tätt på mitt rum och undrade varför det inte gick att maila, varför hissen var trasig och så var det någon som hade beställt något privat och istället för sin hemadress hade skrivit jobbets adress och var det OK?
Jag slog ut med armarna i luften och frågade - Vad har jag gjort för ont för att drabbas av detta?
En av personerna svarade snabbt - Du skrev på anställningspapperet!
Jag schasade ut allt folk från mitt rum och gick för att hämta en ny kopp kaffe. Kaffet i den första koppen jag hade hämtat innan jag slog mig ner vid skrivbordet hann kallna under allt tumult.

På vägen tillbaka slank jag in i köket och såg några övergivna bullar, jag snodde en och satte mig i mitt rum igen och försökte koppla av. Det gick lite så där, antingen så blev jag avbruten av telefonen eller så stolpade någon in.
Efter att jag tuggat i mig bullen kände jag mig lite piggare och satte igång med mina uppgifter. Jag lyckades i alla fall reda ut några saker, tiden gick och så blev det äntligen dags att gå hem. Då jag gick förbi köket igen slängde jag en snabb blick mot köksbänken och såg att det fortfarande låg några bullar kvar.

Jag snodde en till och sa - Du får följa med mig hem!

I dag var jag ute och körde en Volvo V50, skulle bland annat handla hem en laddning mat för det behövde fyllas på i kylskåpet och frysen. Jag är ingen lång person, bara 1,65 så jag tar ingen stor plats, men så fort jag kör en V50 så råkar jag ut för en otrevlig sak, då jag kliver in i bilen för att sätta mig vid ratten slår jag huvudet i taket! Kanske inte varje gång, ibland kommer jag ihåg vad det är för bil jag kör och tänker nu måste jag se upp!, men det händer nog i snitt var tredje gång jag kliver in att jag slår mig.
Efter att jag hade lastat in mina kassar hemma skulle jag bege mig iväg på en tur till och då jag klev in i bilen så... donk! sa det när högersidan av skallen for in i biltaket. - Bilelände! sa jag till den.
Att kliva ur bilen är inte ett lika stort problem, jag sitter så lågt i en sån bil så för att komma ut måste jag rulla kroppen åt vänster samtidigt som jag lyfter mig ur sätet på ett speciellt sätt. Det kanske låter konstigt men det är lite svårt att förklara med ord. Kanske lite Kan ej beskrivas, måste ses som det ibland brukar stå i bilannonserna.

En annan sak jag absolut inte alls kan med är den vänstra fönsterstolpen. Tycker att den sitter väldigt mycket ivägen och stör, ja nästan hotar mig och mitt körande. Det har faktiskt hänt att jag, ett antal gånger, har med min vänsterhand tagit tag i stolpen och förstökt skjuta på den lite mer åt vänster. Hur sjukt är inte det?!
Jag får sluta köra V50, det är enda utvägen. Kommer säkert annars att slå skallen av mig en vacker dag om jag fortsätter. Hur kul är det, att bara så där slå ihjäl sig utanför porten på ett biltak?

På eftermiddan i dag så skulle jag ha en videokonferens med några personer på dataavdelningen på Stockholmskontoret. Ett par minuter innan det var dags så gick jag in till konferensrummet där vi har vår videoanläggning och slog igång det hela.
Jag klickade mig fram med fjärren till numret/rummet där de andra skulle vara och tryckte på "ringknappen". Det tutade tre signaler, så tryckte någon på en knapp i andra änden och jag såg konferensrummet i Stockholm på min TV.
- Tjenare Lennart! hörde jag en bekant röst säga men jag såg inte personen?
Jag tittade runt på skärmen ordentligt flera varv men kunde inte se någon alls.
- Här är jag, sa rösten igen och så kröp IT-chefen fram från under konferensbordet. - Förlåt, jag justerade bara en grej här!
Så hade vi vårt lilla möte och det gick bra. Efter det fortsatte vi med lite privatprat också, när vi ändå "såg" varandra kunde vi ju lika gärna göra det.

I dag då jag åkte hem från jobbet började jag och en man i 50-årsåldern prata fotboll och hästar. Eller rättare sagt, han pratade om fotboll som var hans favoritsport och jag höll mig till hästarna eftersom fotboll för mig är ett stort svart hål.
Efter ett tag ler han stort och säger, - Du är ju dalmas hör jag!. Jag skakar på huvudet och svarar - Nej, jag är född i Askersund och har växt upp i Örebrotrakten. Däremot var pappa från Norrland, kanske jag har en liten gen i rösten därifrån. Då avbryter han mig och säger, - Nä, nu ljuger du allt! Du är dalmas och du är nog en hejare på att åka skidor också! Så ett antal hållplatser framåt fick jag förklara att jag inte alls är dalmas.
Det underliga är att jag har råkat ut för det där två eller tre gånger tidigare och varje gång har personerna nämnt skidåkning.

Tror det hela började då jag vaknade av att porten nere i trapphuset slog igen klockan 2 eller 3 på natten. Jag tänkte Jaha? stängde ögonen och försökte somna om, vilket inte gick. Istället låg jag och spände mig resten av natten, vred och vände på mig så jag rullades in i täcket som en varmkorv i ett bröd. Då klockradion skrek att jag skulle gå upp var jag inte så värst pigg och glad.
När jag väl satt på spårvagnen på väg till jobbet ringde det, tjugo i åtta, det var en man som undrade om han skulle kunna komma och testa brandlarmet. Han hade plötsligt fått ett återbud och tänkte att då var det ju bara att kila in till oss. Jag sa att det går inte, utan det måste bokas ett par veckor i förväg, som vi brukar göra vilket han borde veta.
Jag hann inte ens kliva in på mitt rum och hänga av mig jackan då det stod två personer framför mig med varsin nyanställd och bad att få passerkort, telefon och frågade om datorerna hade kommit? Jag frågade då om varför hade jag inte blivit förvarnad tidigare och är det någon som har beställt datorer? Det är inte min uppgift.
Sen fortsatte dagen med en massa avbrytande och störande saker så jag kom helt ur kurs. Jag kände mig en aning trött också på grund av alla sömnlösa timmar under natten.

Under dagen tittade jag in i kylskåpet och hittade där två stora brie-ostar som jag tröstade mig med. De smakade härligt gott så jag blev lite pigg och glad en kort stund. Synd att jag inte hade en skvätt rött vin till osten, det skulle nog ha skojat upp dagen lite mer tror jag.

Jaha, vad kan det bli av den här dagen då?

Jag ska nog prova med att sitta och se väldigt upptagen ut vid skrivbordet hela dagen.

Jag la in en ny kontakt i min ena mobil under dagen och när jag nu kopplade in den i datorn för att redigera lite såg jag att jag hade visst fått 8 nya meddelanden.

Fast det var inget viktigt direkt, det var från Öresundsbron som sa att det blåste där. För tillfället sitter jag ju hemma i värmen och har det gott och skönt.

Efter jobbet i dag gick jag förbi skomakaren och hämtade min ena toffla. Nu är sulan som tidigare lossnade så att jag höll på att ramla och slå mig riktigt illa limmad på plats med ett riktigt starkt lim. Resultatet blev finemang. Välkommen hem lilla Ecco.
Ordningen är återställd!

I dag tittade det in ett par personer från en cateringfirma och hälsade på en kort stund, med sig hade de en låda med lite godsaker. Jag var upptagen med annat under tiden så jag träffade de inte utan fick höra detta efteråt. - Det finns något till dig i köket, fick jag nämligen ett meddelande om.

Då det var dags för fika på eftermiddan tog jag en liten sväng in i köket och där hittade jag en tallrik som det låg en lapp på med mitt namn. Till kaffet så njöt jag bland annat av lite rökt lax, lufttorkad skinka, lite hummerröra, en toscabit och något mer jag har glömt vad det var.
Det var smaskens, men en aning för lite. Jag kunde ha orkat med en portion till.

För en tid sen, kan vara veckor eller månader sen, minns inte alls när så upptäckte jag en massa vita flingor på mina svarta kavajer. Det låg mängder på kragen och axlarna. På mina svarta örngott såg jag varje morgon en massa vita flingor då jag bäddade. När jag kliade mig på skallen så singlade det en massa vita fläckar i luften runt mig. Aha, jag har fått mjäll slog det mig. Jag är ju över 40 = jag har blivit gammal och kroppens förfall har satt in. Alltså gick jag och köpte mig två flaskor mjällschampo och började använda det istället för mitt vanliga Barnängens. Men det gav inte någon större effekt för mjällen fanns kvar och blev det inte mer? Fast jag brydde mig inte om det för det störde mig inte direkt.
Så i dag när jag satt i lunchrummet och smaskade på en härligt god kanelbulle då vi firade kanelbullens dag fick jag en förklaring.
Helt plötsligt kommer det in ett gäng människor och då en av tjejerna får syn på mig utbrister hon - Åh, Lennart har klippt sig så där härligt kort! och rusar fram till mig. Hon lägger sina händer på mitt huvud, trycker min panna hårt mot sin mage och börjar krafsa runt med fingrarna i min väldigt korta frisyr.
- Det här känns så härligt! säger hon medan hennes fingrar krafsar runt för fullt och hon hummar för fullt. En person kommer förbi, stannar till och säger - Hade ni inte varit påklädda skulle jag ha trott att ni höll på med något annat...
Efter en liten stund börjar hennes krafsande lugna ner sig, hon fingrar runt lite här och där och så river hon mig på ena örat. - Det här ser inte bra ut, du borde gå till en doktor. Du har fått mjälleksem, min kille hade det och han fick någon salva för att bli av med det.
- Nej nej, det är bara lite mjäll sa jag.
Så drog hon örat åt sidan och krafsade hårt med nageln, det flög mängder av mjäll i luften.
- Det här är inte bara lite mjäll. Gör du inte som jag säger vrider jag nacken av dig.
Jag får väl ringa min doktor någon dag, men jag har inte lust att gå dit, jag tycker inte om sjukhus. Ruggigt ställe som får mig att må illa.

I dag var jag ute lite och körde bil, en Ford C-Max som gick på både bensin och gas. Jag for fram på en av lederna genom stan och plötsligt började det tjuta högt i bilen. - Vad sjutton nu då? tänkte jag och stirrade runt på instrumentpanelen.
I vissa av bilarna i poolen sitter det en dosa på instrumentpanelen, ungefär som en färdskrivare som i tunga fordon. Det är i de bilarna som används av kommunen och företagen och personerna som kör behöver lämna in en körjournal. De dosorna tjuter nämligen också då man kör för fort (vilket jag gjorde) så jag trodde att det var det men det fanns ingen sån dosa. Det tystnade inte heller då jag sänkte farten.
Då såg jag att det var gasen som hade tagit slut, den lilla lampan lyste ilsket rött och bensinen hade kopplats in. Tydligen hade den som haft bilen innan struntat i att fylla på vilket man måste då det är mindre än halv tank. Jag hade nämligen bara hunnit köra 5 eller 6 kilometer och gasen räcker en bra bit längre.
Jag svängde in till ett tankställe, kopplade in slangen och satte igång att fylla på med gas. Då gasen pumpades in i tanken så började det att tjuta och kvittra som min perkulator gör då jag brygger kaffe! - En kopp kaffe skulle vara fint. tänkte jag plötsligt då jag stod där och väntade.
Även den här gången misslyckades jag med att ställa in en behaglig temperatur i bilen. Jag och Fords klimatanläggning kommer inte alls överens. Jag snurrar på vreden kors och tvärs och trycker på knapparna, det blåser in en massa luft men antingen blir det bastu eller så sitter jag i ett kylskåp.