.

Då jag begav mig hemåt efter en något uslig dag då jag inte fick något vettigt gjort så tänkte jag ringa min kompis J som hade väckt mig i dag. Fast innan jag hann plocka upp min mobil så ringde den andra, eftersom någon på kontoret hade "råkat" rycka våldsamt i en dörr efter att jag på min väg ut från huset slagit på larmet och då alltså dragit igång larmet. Vilket gjorde att jag fick ringa och stoppa utryckningen.
Efter det ringde jag J. Han berättade att han redan var hemma och hade haft en heldag i Ullared. På vägen hemåt var bilen full med en massa kassar.
Sen skrattade han till och sa att jag lät lika skojig i morse som de andra gångerna han hade ringt och väckt mig.
- Du svarade Det är Lennart! hur piggt och glatt först, men sen började du kraxa och låta sömnig när du undrade vad det var som hände!
- Men jösses, svarade jag, jag låg ju och sov.
Klockradion skulle ha ringt och väckt mig fem minuter senare men jag skulle nog inte ha varit så mycket piggare då. Men får jag bara kliva upp, ta en dusch och sen hälla i mig en kopp kaffe, då börjar jag känna mig som en människa och kan prata utan att kraxa.

Måndagen kom över mig plötsligt som en rak höger. Det första som hände var att min privata mobil ringde 06.25, det var min kompis J som hojtade att det var dags att vakna. Han satt i sin bil och for genom Göteborg på väg söderut.
Strax efter halv åtta satte jag mig på spårvagnen och där fick jag fyra samtal på min jobbmobil. Tre frågade varför nätverket inte fungerade och en sa att strömmen hade gått då hennes våningsplan.
Alla ställde de två klassiska frågorna jag alltid får vid såna tillfällen. Nämligen 1, vad är fel? och 2, när är det reparerat? Jag förklarade att jag inte hade kommit till kontoret än och hade inte en aning om något.
Väl på plats på jobbet så kom flera personer och ställde samma frågor. Jag sa att jag hade felanmält det hela och att folk jobbade med problemen. Då fick jag en annan kommentar som brukar dyka upp då och då, Säg till att de snabbar på, vi har bråttom.
Nu har jag gömt mig i ett mörkt hörn tillsammans med en kopp kaffe och två skinkfrallor som jag hittade i köket. Tänker inte svara mer när det ringer nästa gång.

På förmiddagen i dag stod jag nere i tvättstugan och "roade" mig. Slängde in en laddning lakan i en tvättmaskin och ett antal skjortor i den andra, hällde i tvättmedel och tryckte så igång det hela. Då ringde plötsligt jobbmobilen som jag lagt på bänken bakom mig.
Jag ryckte till en aning, nästan hoppade till en aning och tänkte att nu har någon öppnat ett fönster och dragit igång larmet! Morr... Men så såg jag på displayen att telefonnumret började med 08 och fortsatte sen med en anknytning från kontoret i Stockholm. Den fjärde siffran sa mig att det kom från IT-avdelningen och då lugnade jag ner mig.
Jag svarade och fick höra att IT-folket i Stockholm nu under lördagen höll på med en stor uppgradering av alla servrarna över hela landet. Det hade jag fått information om tidigare under veckan via mailen eftersom jag nu råkar vara ansvarig för det på mitt kontor. I mailet hade det stått att det bara skulle innebära vissa störningar i kontakten med mail, skrivarna och servern under lördagen. Vad jag nu fick höra i örat var att den stora huvudservern i Göteborg hade havererat totalt.
Personen som pratade med mig var helt ny där och lät väldigt spak. Undrar om det var därför han fick ringa? Han bad om ursäkt att han störde och undrade om jag kunde ta mig till kontoret och hjälpa till? Det hela kunde bara ordnas på plats. Eftersom jag är den enda som har behörighet och kan gå in där maskinerna står så kunde han inte vända sig till någon annan. Jag sa att jag tvättade men kunde åka iväg om ungefär två timmar. Han sa lite lamt - Visst gör så, vi väntar här, ring när du är på plats.
Efter att jag hade slängt in allt det nytvättade hos mig satte jag mig på en spårvagn och åkte iväg till kontoret. Då jag var framme och klev av möttes jag av den stora massan. Alltså alla dessa virriga och uppjagade människor som nu har börjat julhandla. Kontoret jag jobbar på ligger i det stora köpcentret mitt i stan dit alla nu åker varje lördag och söndag för att handla och den här tiden på året är det tjockt med folk där. Varje helg från nu och fram till jul så är det fullt med en massa hysteriska människor som springer runt alldeles uppjagade med en massa kassar i händerna.
På fredag eftermiddag brukar jag ibland ställa mig vid ett fönster på översta våningen och titta ut mot parken, då ser jag en stor svart massa av människor tränga sig in i köpcentret! Varje helg från i slutet av november och fram till julafton är det helt hysteriskt där och därför håller jag mig undan från det stället kan jag säga. Visst, jag åker ibland in till kontoret men in i köpcentret går jag inte! Jag har inte alls förstått vitsen med den där julhysterin, alla julklappar som måste köpas, helst så dyra som möjligt, alla bjudningar och julbord man måste gå på osv.
Jag har inte firat jul på mängder av år, får inga julklappar heller (vilket är något jag inte bryr mig ett dugg om) förutom ett presentkort och någon bonus av jobbet. Ibland blir det lite choklad plus något mer av någon eller några affärskontakter. Jag skickar ett antal julkort till de jag värdesätter eller så ringer jag istället.
Dagens serverhaveri? Det ordnade sig utmärkt. Efter att jag hade tryckt på en knapp på servern och knapprat lite på ett tangentbord i drygt två timmar eller så var det hela ordnat. Jag lyckades även med att köra slut på batteriet i mitt headset. Det sa bara Plopp i örat och så blev det tyst.
Så fick jag ytterligare lite övertid att skriva upp den här veckan också, jobb på helgen ger mer. Kan vara bra att ha i maj, tjoho en liten sparrisresa till Tyskland...

Den här veckan har varken varit trevlig eller skojig mot mig. Har jag inte fått påringningar från någon envis säljare så har det varit mina medarbetare som har kommit med underliga frågor eller påpekanden.
En dag kom en kvinna och frågade varför Jopapärmarna var så dåliga och hade förfalligt. Hon räckte över en till mig och sa att det inte gick att knäppa ihop den som man skulle och det störde hennes rutiner. Hon ville veta var pärmen var gjord, var jag köpte alla pärmar och att jag skulle påpeka detta så vi kunde få 100% fullgoda pärmar att jobba med. Hon sa till mig, ett antal gånger att detta faktiskt hände henne flera gånger i veckan!
- Ta en ny pärm i förrådet bara! sa jag på bästa sätt, nämligen trevligt, mjukt och väluppfostrat medan jag slängde den odugliga pärmen i soptunnan.
För det första är jag en vänlig och snäll människa. För det andra vet jag att alla revisorer i huset där jag jobbar bryr sig bara om vad de gör och alla siffror. För det tredje så har jag inte tid med sånt där tjafs.
I måndags, eller tisdags, minns inte riktigt så fick jag ett samtal från en person som ville sälja kontorstolar till oss. Hon pratade, pratade och pratade... jag lyssnade lite halvhjärtat på känn en minut eller så och avbröte henne med att jag inte var intresserad. Jag har avtal och regler att följa så tyvärr, nej tack. Men det lyssnade hon inte alls på. Hon började om igen...
Eftersom jag då råkade sitta med vår mäktige kontorschef i ett litet plötsligt spontat möte, han hade råkat gå förbi mitt rum, kommit på något han ville prata med mig om så hade han klivit in och vi började prata. Jag sa vänta ett ögonblick till personen i telefonen så får ni prata med min chef. Så räckte jag över luren till honom och han lyssnade, sen sa han ungefär det jag hade sagt. Tydligen så hjälpte inte det. Personen i andra ändre fortsatte att prata. Kontorschefen räckte över luren till mig och skakade på huvudet. Jag tog emot luren och knäppte av samtalet. Min kontorschef tittade på mig med stora ögon.
- Får du många såna där samtal?
Jag sa att det kom ett antal varje dag. Han bara stirrade på mig.
- Hur sjutton orkar du? Hur gör du? Hon lyssnade ju inte ett smack på vad jag sa!
- Jag har en liten teknik. Jag lyssnar inte, säger nej tack vänligt och lägger på. Vad kan jag annars göra? Jag har mina inköpskanaler och regler att följa.
I tisdags kväll stod jag vid en mack i Västra Frölunda och tankade gas eftersom den lilla skvätten i tanken tog slut så väldigt fort då jag susade fram något för fort på den stora leden där. Energivärdet på biogasen är inte mycket alls, när jag kör en gasbil så rör sig nålen på bränslemätaren väldigt snabbt mot tom tank. Det syns mycket tydligt kan jag säga och inte är den billig heller!
I alla fall, då ringde det på jobbmobilen och en uppskärrad medarbetare sa att larmet går vad ska jag göra? Jag frågade vad som hade hänt och sa att då ringer jag och stoppar utryckningen. Ett par minuter efter att jag hade ringt vaktbolaget och sagt att larmet utlöstes av misstag så ringer det igen. Det är samma person som ringde tidigare, han säger att han råkade öppna fönstret igen, som man inte ska göra halv 9 på kvällen. Jag ringer och stoppar utryckningen en gång till.
När tanken är full och jag ska öppna bildörren för att kliva in och köra iväg ringer det ännu en gång. Det är kontorschefen som upprört säger att han har försökt stänga av larmet men inte har lyckats. Jag säger att allt är ordnat och att han kan glömma det. Just innan jag ska lägga på säger han; - Du, sätt upp två timmar övertid för det här och så tar du ut de sen! Du måste vara ledig ibland.
I går eftermiddag var jag på ett möte hos vår fastighetsvärd angående brandskyddet på vårt kontor och närliggande kontor och butiker. Det skulle bara hålla på en dryg timme så jag gick iväg och slog då av telefonerna. Det är ju dumt att det ringer under ett föredrag.
När mötet sen är över slår jag igång mobilerna och på jobbmobilen har jag då fyra eller fem missade samtal och några meddelanden. Vilka handlade om ungefär, min mobil har tappat ringsignalen vad gör jag, har vi några flyttkartonger jag kan låna en vecka och var håller du hus för hur installerar jag den bärbara skrivaren?
Min första plötsliga tanke var då, dessa vuxna männsikor, hur klarar de sitt privatliv? Kan de själva åka till ICA, bäddar de själva sin säng och vem byter glödlamporna hemma i deras hus?

Innan jag reste mig från stolen på jobbet för att gå hem så hade jag en svag liten tanke på att det var något jag skulle göra eller handla på vägen hemåt. Jag satt och funderade en lång stund men kunde inte komma på vad. Det första jag tänkte då jag låste min dörr hemma på morgonen var attt DET ska jag köpa i dag!
Jag lyckades inte kommma på vad det var så jag tog på mig jackan och vandrade iväg. Som ett litet försök att ändå komma på vad det var jag glömt så tog jag en stilla promenad genom köpcentret. Men det hjälpte inte så jag gick några kvarter genom staden innan jag hoppade på bussen och åkte med en bit, då bussen svängde in på den näst sista hållplatsen så hoppade jag av och gick resten av vägen.
Väl hemma gjorde jag mig en kopp kaffe och slog på datorn för att se om det hade ramlat in några mail, det hade det inte. Då kaffet var uppdrucket kom jag på vad jag skulle ha köpt.
En diskborste!
Kanske jag skulle ha tagit en kopp kaffe innan jag gick från jobbet? Kanske det enklaste är att jag tar en av diskborstarna på jobbet och lägger på mitt skrivbord som en liten påminnelse? Eller så tar jag bara med mig den hem helt enkelt?

I går på eftermiddan köpte jag en blomma och slank iväg på en liten tillställning. Ett av företagen jag gör affärer med fyllde 15 år och hade bjudit in mig. Väl på plats lämnade jag över blomman och fick snabbt ett glas champagne i handen. I lokalen möttes jag av en mängd människor, många var helt främmande men jag träffade två personer från ett par andra företag jag handlar av.
Då champagnen var slut blev jag lotsad genom lokalen och till rummet där en massa gott var framdukat. Där låg chips, godis och annat att smaska på men jag koncentrerade mig på faten där det låg några fina ädelostar. Jag tog några bitar av de olika sorterna och försåg mig även av vinet. Det fanns både rött och vitt och eftersom jag drabbades av en plötslig beslutsångest så provade jag båda sorterna.
Medan jag stod vid ett bord och pratade och samtidigt njöt av de goda ostarna och drycken så kom det fram en kvinna. Hon sa Hej Lennart och undrade om jag kände igen henne. Jag tittade på henne men kunde inte alls komma på vem hon var. Det snurrade och knakade i hjärnan för fullt men det hjälpte inte alls. Jag sa som det var och då berättade hon att vi hade ju träffats på en kurs, för ca 10 år sen. Den kursen hade jag glömt för länge sen!
Efter en stund så tackade jag för mat och dryck och gick tillbaka till jobbet. Där möttes jag av några oförskämda medarbetare som ville att jag skulle andas på de och frågade hur många promille jag hade lyckats jobba upp. Fy ett sånt sätt, säger jag.
Då klockan närmade sig 17 slog jag av datorn, tog på mig jackan och gick till busstationen för att möta bussen från Oslo. Bussen kom och ur den klev mina två helggäster som ska julhandla billigt här med sina värdefulla norska kronor. Innan vi åkte hem till mig så ville de bjuda på en bit mat så vi begav oss till en mysig Thai-restaurang som jag aldrig varit till. Där var det nästan fullsatt, vi höll nästan inte på att få ett bord men till slut fanns det ett.
Jag beställde en tallrik härligt god och stark mat plus en öl, en Paulaner weissbier. Ölen kom i en halvliters flaska men glaset var bara på 0,33 cl så jag kunde inte hälla upp den på rätt sätt, så att det blev ett tjockt lager skum högst upp. Men den smakade gott ändå!
Efter en stund var vi mätta och belåtna så vi beslöt oss för att åka hemåt. Vi orkade inte med mer, så dästa som vi var!

I dag fick jag några samtal från Stockholmskontoret. Det var mest avstämningar, frågor och lite kort information som t ex; vi har fört pengarna du begärde, din kredit hos NN har ökats med 500 000:-, är det du som har budat ett paket stort som en skokartong ungefär till Frankfurt med flyg??? Det står på fakturan att det har gått från Göteborg. Jag tackade för pengarna och att jag fått lite mer att handla för. Men paketet, där var jag inte inblandad.
Sen fick jag ett annat samtal 08-land, visserligen pratade vi jobb men jag tror att det blev mer privatprat på slutet. Kanske en tredjedel jobbprat och två tredjedelar privat. Personen i Stockholm berättade att M fortfarande var ordentligt halvkrasslig, hade magrat några kilon och tagit en massa prover men ändå inte kunnat fått veta vad det var som spökade i hennes kropp.
Sen frågade hon plötsligt; - Har du inte varit över till USA eller Canada på länge? Jag svarade att det inte hade blivit någon tur dit på ett tag nu men att det kanske snart skulle bli av. Så sa jag att sista veckan i oktober var jag i alla fall till Tyskland.
- Det vet jag redan!! fick jag snabbt till svar. Det har jag allt fått höra av några på ditt kontor.
Jag frågade lite lätt av vem eller vilka men fick inget svar, fast jag kan nog allt räkna ut ändå. Jag känner mina kollegor. Ifall jag går vilse eller inte vet var jag har varit någon gång kanske jag bara behöver fråga någon på kontoret så får jag nog snabbt veta det.

Beate, kompisen i min soffa är en björn. Den vann jag i ett lotteri på en marknad då jag var 4, 5 eller 6 år, minns inte riktigt. Mamma minns bättre för hon var med och gav mig lite pengar som jag köpte några lotter för. Jag försökte bära björnen hem själv, men det var alldeles för svårt eftersom den var större än mig!

Han har varit med mig sen dess, fått följa med vid varenda flytt och alltid funnits någonstans i närheten. Jag hade även två gosedjur till, som farmor hade tillverkat och som jag alltid bar med mig sen jag var en väldigt liten gosse. En katt och en docka som jag kallade Mia. Fast då jag hade flyttat till Göteborg och bodde trångt ett tag låg de i en kartong i källarförrådet. En natt var det inbrott i en del förråd, bland annat mitt och då var det någon som snodde de två gosedjuren!
Fast i Edmonton, Canada finns det en exakt likadan docka gjord av farmor som mina kusinbarn leker med. Det kändes trevligt att få träffa den, eller kul på något sätt.

I natt drömde jag att jag var ute och åkte med DHL. Jag låg instoppad i en sån där låda trollkonstnärer lägger folk i och sen sågar itu på mitten. Jag låg på ett lastbilsflak, på väggarna stod det DHL och jag viftade på mina fötter medan jag tog för mig av kaffet som stod på en bricka bredvid. Jag hade även en tidning att läsa under turen så det gick ingen som helst nöd på mig. Varför jag låg där eller vart jag var på väg hade jag ingen aning om, men jag brydde mig inte direkt. Jag kände mig faktiskt väldigt glad och nöjd där.

I dag var jag ute och promenerade på stadens gator i det härliga solskenet. Jag strosade fram lungt och stilla eftersom det är lördag och jag hade inget annat för mig. Det var bara ett par saker jag tänkte att jag skulle passa på att kolla upp.
Då hör jag plötsligt någon som hojtar; - Tjänare Lennart! Trevlig helg!
Jag vänder mig om och tittar dit jag hör rösten komma från och ser en bil från Bring. I den sitter en kille som brukar komma med leveranser till kontoret då och då. Han inte bara ler stort och vinkar glatt med armen långt ut genom rutan, han sticker nästan ut hela överkroppen där. Jag vinkar tillbaka och sen försvinner killen och bilen runt ett gathörn.

Ibland på kvällarna öppnar jag dörrarna till skåpet där jag har mina härligt goda drycker. Tittar på flaskorna och tänker, kanske jag skulle ta en liten hutt? Bakom den ena dörren finns mina vanliga whiskysar, som t ex Famous Grouse, Grants, Ballantines, Tullamore Dew osv. Bakom den andra dörren däremot så finns de fina godsakerna som jag har köpt i Rendsburg.
Vad som oftast händer är att jag först öppnar dörren där de fina flaskorna står, spanar på flaskorna, blir härligt glad, tänker nej! och stänger sen dörren snabbt. Sen öppnar jag den andra dörren och tar en liten skvätt av den vanliga whiskyn. Eller kanske jag ska säga den billiga? Köpte en flaska Tullamore för 12,99 Euro = inga pengar alls jämfört med Systemet!

På bilden står flaskorna jag köpte i Rendsburg vid mitt besök nu i oktober. De tre flaskorna till vänster vet jag precis hur de smakar, hur underbart härligt goda de är. Jag fick nämligen smaka innan jag köpte de och jag köpte samma whisky för ett år sen. Kan säga att whiskyn i de två flaskorna till vänster innehåller en liten svag smak av bland annat tjära, nötter och körsbär. Whiskyn i mitten är visserligen på 57,5% men man behöver inte dricka mycket av den alls för den är otrolig torr. Jag brukar inte ta mer än en halv cl och så nosa och smutta lätt på den under en lång stund. Hela munnen fylls med en otroligt stor kakafoni av härliga smaker, den största är körsbär och den är härligt torrt rökig. Men tyvärr tog det slut i de gamla flaskorna så jag köpte nya nu. Eftersom det var en speciell och begränsad upplaga av de olika sorterna så fanns det bara dessa tre flaskor kvar i butiken. Så när dessa är uppdruckna går det inte att få tag på mer. Jag köpte nämligen de sista flaskorna som fanns i butiken.
Kanske jag kan hitta några liknande sen men jag tänker inte öppna någon av dessa på ett bra tag!
Priset på whiskyn var helt OK, mellan 42:- och 45:- Euro/st. Här i landet skulle priset ha varit helt annorlunda, antagligen tre eller fyra gånger högre.
I kväll öppnar jag ingen av dörrarna, det duger bra med en öl istället.

Under veckan har jag öppnat kylskåpsdörren ett antal gånger under dagarna och sett hur innehållslöst det ser ut där. Nästan lika tomt och innehållslöst ut som mitt liv tror jag. Så jag bestämde mig för att ge mig iväg och handla hem en laddning mat. Tänkte att det skulle passa bra på fredagen eftersom jag hade halvdag på jobbet då. Men det blev inget av med det.

Då jag gick iväg från jobbet i fredags så var jag lite hungrig och sa till en arbetskompis - Jag tror att jag går till Murveln och äter lite innan jag åker hem. Min arbetskompis tyckte att det lät som en väldigt bra idé och följde med mig.
När vi satt vid bordet på restaurangen och hade beställt maten så flinade han och sa - Nu ringer det snart på dig!
Då vi har halvdagar slår jag alltid på larmet innan jag går från jobbet och då lyckas folket som jobbar över alltid med bedriften att dra igång larmet.
Ungefär fem minuter senare ringde naturligtvis min mobil och när jag svarar hör jag hur larmet tjuter i bakgrunden. Sex gånger lyckades larmet gå från kl 12 till kl 18. Det gav mig två timmars övertid som jag får komma ihåg att skriva upp på min tidrapport. När jag senare kom hem på eftermiddan kände jag ingen lust att gå och handla.
Eftersom jag hade haft semester veckan innan hade en del saker blivit liggande på mitt bord och jag fick jobba över några kvällar för att hinna ifatt så jag kände mig lite trött och beslöt att åka och handla på lördagen istället. Fast då jag vaknade på lördag morgon kände jag mig fortfarande lite matt och beslöt mig för att åka till kineskrogen och äta innan jag åkte och handlade.
Efter en härligt god lunch satte jag mig på spårvagnen för att åka hem och hämta några tygkassar och sen bege mig till affären för att handla. På spårvagnen kände jag att jag måste blunda lite, bara en aning och samla ihop lite energi. Tydligen så slappnade jag av så mycket att jag somnade. Jag blev väckt av spårvagnschauffören som sa att vi hade kommit till ändhållsplatsen och att jag måste kliva av.
Det blev inget handlande i går och i dag kände jag ingen större lust heller. I dag har jag inte gjort mycket alls, bara tagit min 8 km promenad, varit till återvinningen med en laddning tidningar och sen tagit det lugnt men jag har ändå inte lyckats samla ihop någon ny energi. Jag får handla i början av nästa vecka istället.
Jag har en quornschnitzel i frysen och lite ris i skafferiet, det får bli lunchen i morgon.

I dag stod jag på jobbet och pillrade med bältet i mina byxor. Jag var tvungen att göra ett nytt hål i det, längre in, för byxorna satt så löst att de gled ner hela tiden. Just som jag står där och håller på kommer ett par arbetskompisar förbi, de stannar och frågar vad jag egentligen håller på med.
Jag förklarar och så frågar en av tjejerna, med glimten i ögat;
- Lennart, vad är det för fel på dig egentligen? Du dricker öl, äter bullar och bakelser, åker till Tyskland stup i kvarten och äter wurstar men du går inte upp i vikt? Min sambo blir rundare och rundare för varje år.
Jag vsste inte riktigt vad jag skulle svara för jag vet inte riktigt själv varför. Kanske det kan vara tack vare mina duster med skivstången och hantlarna? Eller att jag vissa dagar går hem efter jobbet, runt 7 km, för att jag känner att jag har varit ute och rört för lite på mig och vill ha lite syre?
Då jag hade lyckats knipsa till ett nytt hål och dragit till bältet kände jag att byxorna satt bättre. Då tittade min arbetskompis på mig igen och skakade på huvudet.
- Det är inte klokt, du krymper ju hela tiden!
Det är ju lite sant, det här året har jag gått ner 3 kg. Hur det var förra året vet jag inte, minns inte om jag vägde mig något då.