.

Jag har alltid varit intresserad av språk, både det svenska och andra. På högstadiet läste jag franska för jag tyckte att det lät härligt. Efter de 3 åren så har det bara blivit några kvällskurser till men jag har inte använt det så mycket så jag pratar det inte flytande direkt.
Det har hänt vid några tillfällen, då jag har förklarat vägen för franska turister i Sverige, då jag för några år sen var på en konferensresa i Paris och bland annat en kväll skulle tillbaka till hotellet jag bodde på. Vid det tillfället kände jag mig något förvirrad och däst av en del mat och dryck och blandade ihop hur man sa siffrorna, men jag lyckades i alla fall räkna ut vad 68 hette. Taxichauffören var färgad och upplyste mig under tiden vi åkte att han kunde engelska också, ifall jag ville prata ett annat, enklare språk.
Vid ett annat tillfälle så sprudlade det franska ur mig Det var på en resa i Tyskland. Jag stod i en butik och frågade efter vägen någonstans. Jag vet inte vad som hände eller varför men plötsligt hade min hjärna glömt engelskan och de tyska meningarna jag har lärt mig. Då jag öppnade munnen pratade jag franska utan att jag kunde hejda mig?
Tyska borde jag kunna mycket bättre tycker jag själv efter alla mina besök i Tyskland. Jag blir lite sur på mig själv varje gång jag är där att jag inte kan prata så bra som jag borde. Fast det är nog mitt eget fel, jag pratar svenska med min kompis Gerhard och med hans fru pratar jag engelska. Alla jag träffar där börjar automatsikt prata engelska med mig så fort de får veta att jag kommer från Sverige.
En gång hände det faktiskt att en man frågade mig om jag kom från Österrike, jag pratade en sån rolig tyska tyckte han.
Det är många gånger jag reagerar på hur folk pratar eller skriver svenska numera. Varje dag då jag läser tidningarna på nätet kan jag se att det står medans, påväg, tillslut, längst vägen, eran, erat, våran, vårat osv. Då jag gick på gymnasiet hade jag en svenskalärare som nästan skrek så han blev röd i ansiktet att det heter er, ert, vår och vårt! Fick han se en uppsats med några andra ord så blev det stora röda anteckningar vid varje fel.
Påväg vet jag inte vad det är för ord, kanske vi skulle skriva påmåndag också? Tillsluta vet jag vad det är, det är då flaskan stängs, men tillslut. Är det något stopp kanske?
Att går längst vägen har jag inte förstått. Jag trodde att längst var längre.
Folk säger; jag ska prata med han om det, när det heter jag ska prata med honom. Eller, jag sa till han, när det borde vara honom.
I dag på väg till jobbet hörde jag något jag inte har hört tidigare. Det var tre tjejer som hade bokat något de skulle göra längre fram den här månaden. En av tjejerna hade glömt vilket datum det var och frågade efter det. Den 13 juni fick hon till svar. Åh, det är ju jättesnart! svarade hon.
Jättesnart, vad är det för tidsbegrepp? Är inte jätte något stort? Storsnart, hur lång tid är det? Som en millimetersekund kanske.
Fast det kanske inte är så noga längre? Det verkar vara som i trafiken. Vi har hastighetsbestämmelser men det är ingen som följer de längre. Det är t ex 50 på Götaälvbron, jag har kört där i 90 några gånger och har alltid blivit omkörd. Varje gång jag kör i 120 eller 140 på motorvägen så blir jag omkörd. Vi har en högerregel som ska användas i korsningar men då jag har rätt att köra och gör det, tutar och blinkar folk och hytter med näven för att de måste stanna. Bussar som går i linjetrafik ska visst vara spärrade vid 90 eller 100 men jag har legat efter några som har hållt 130-140, med passagerare i.
Så numera kanske det är helt OK att skriva; Tillslut var jag påväg till eran gård, det tog bara en jättekvart. Jag gick längst vänstersidan, för den var kortast. Inga rödmarkeringar där inte! Vanlig modern svensk grammatik bara.
När jag hör ryska kvinnor sjunga då ryser jag på ryggen. Men det språket kan jag inte prata, förstår det inte heller. Fast det låter härligt.