.

I dag ringde det flera gånger till mig på jobbet, det har varit ganska lungt på den fronten eftersom det verkar vara många som fortfarande har semester. Nu fick jag ett samtal från en säljare som pratade med hastigheten 95 ord/sekund. Han förklarade att han ringde från ett möbelföretag som sålde kontorsmöbler och att vårt företag hade skrivit på ett riksavtal och nu skulle vi göra affärer.
Jag försökte hejda honom några gånger men han hörde inget eller lyssnade inte utan fortsatte att mala på. Han ville bland annat att jag skulle ordna två rum på kontoret och där skulle han låta ställa en massa möbler vi kunde titta på och sen skulle jag skriva upp vilka vi skulle köpa. Sen rabblade han procentsatser och rabatter och jag minns inte vad.
Mitt i en mening sa jag trött - Nej, nu lägger jag på! Då blev det plötsligt tyst. Då passade jag på att säga att när det görs nya avtal så får jag information från Stockholm först om vad och vilka företag det gäller och något sånt hade jag inte fått om det här.
Då fick jag veta att allt inte var riktigt klart än, när det hade blivit påskrivet av alla och var ordentligt färdigt så skulle allt kanske kunna börja fungera någon gång i september.
- I så fall hör jag av mig senare ifall vi behöver någon möbel, sa jag. Just nu har vi så det räcker. Och något rum för att ha en utställning i blir det inte. Så jobbar inte vi.
Då satte han igång igen, han föklarade att det skulle vara så väldigt bra om vi var förberedda. - Tänk på leveranstiden! Ni kan få ett skrivbord snabbare!
- Snabbare än vad? frågade jag.
- Snabbare än... än... sen verkade han inte komma längre.
- Tyvärr har jag inte tid att prata längre, sa jag. När jag har sett ett avtal kanske jag hör av mig, om det behövs, avslutade jag och la på.
Det samtalet fick mig att tänka på en händelse för några år sen.
En dag stod det plötsligt en kvinna i receptionen och frågade efter mig. En av receptionisterna ringde på mig och jag gick ut för att se vad det gällde. Det visade sig att kvinnan ville sälja en massa kontorsmaterial. Mitt i receptionen öppnade hon sin väska, gick fram till en soffa och slängde upp en massa prylar samtidigt som hon satte igång och mala sin säljramsa.
Jag sa att jag inte var intresserad utan hade redan vad vi behövde. Hon hörde inget eller lyssnade inte, jag vet inte. Det verkar vara ett vanligt beteende har jag märkt. Istället så plockade hon fram något mer och fortsatte prata.
Jag stod tyst och tittade på henne, sen tog jag höger pekfinger och tryckte in det en liten, liten bit i hennes högra tutte, mjukt och försiktig. Då hoppade hon till och blev tyst.
- Vad gör du!? sa hon.
- Jag undrade var stoppknappen fanns?
Så sa jag att jag inte var intresserad och att hon kunde gå. Hon plockade snabbt ner sina prylar i väskan och försvann. Just som jag petade på henne så klev det ut några besökare från ett av konferensrummen, en av herrarna log och sa - Jaha, det är så där man ska göra! Det ska jag komma ihåg.