.

I dag kom en kollega på jobbet till mig och frågade om det fanns en kartong eller något liknande hon kunde få. Hon skulle skicka några saker till sin dotter som befann sig i London. Hon la sakerna på mitt skrivbord, jag kastade ett öga över det hela och sa "Visst, vänta lite".
Så gick jag ut i vårt postrum, spanade över de kartonger som låg där och väntade på att slängas. Jag fick syn på en, tog den och gick tillbaka till mitt rum.
- Den här kan vi ta, sa jag och började plocka ner sakerna.
Min kollega tittade på mig med stora ögon, lite nervöst och sa;
- Den ser en aning för liten ut, tror du verkligen att det går?
- Visst, inga problem. sa jag.
Jag la snabbt ner sakerna som de skulle ligga och stängde locket. Min kollega tittade tyst på mig. Efter någon sekund eller så sa hon;
- Hur sjutton gjorde du det där?
Till den frågan hade jag inget svar, jag bara såg att till det där behövs det en så stor kartong.
Fast det är inte första gången det där händer. Vid ett annat tillfälle skulle min chef skicka några saker till hennes dotter. Hon visade mig vad det var, jag tog fram en kartong, packade ner allt och så var det klart.
En gång då jag var på ett stort köpcenter i Neumünster tillsammans med min kompis Gerhards fru och handlade frågade hon mig om jag kunde hitta en kartong vi kunde plocka ner matvarorna i. Jag kastade en blick över vad som låg i kundvagnen och gick sen till hörnan där man kunde hämta sig en låda. Jag tog en som jag tyckte passade och så plockade jag ner allt. Allt fick plats som det skulle.
- Så snyggt och organiserat! sa Gerhards fru, pekade på det som låg i lådan och log stort.
En annan gång hjälpte jag min bror att flytta. Han hade packat bilen, den var full och det fanns ingen plats över. Fast han hade saker kvar utanför porten som han ville ha med sig.
- Så kan du inte lasta! sa jag och slet ut nästan allt.
Sen stuvade jag in allt och stängde bakluckan.
Det ruskiga är att ibland blir jag nästan lite rädd och undrar lite, hur går det där till, hur vet jag?