.

Jag har sen lång tid tillbaka både tänkt och sagt flera gånger att en surfplatta är inget för mig. Några gånger har jag provat att använda en och fortfarande tänkt att nej. Men då och då när jag har sett folk sitta med såna på caféer, bussar och andra ställen och har det sett väldigt enkelt att både använda en sån och bära med sig den.

I dag då jag gick hem från jobbet gick jag och köpte mig en egen, en Samsung med 10 tumsskärm.  Just nu ligger den och blir laddad, sen får jag se om jag kan lära mig att använda den.

I dag hade jag med mig en del papper hemifrån som jag skannade in, sen körde jag allt i strimlaren. Det är inte så viktigt att ha kvar originalen längre utan det räcker som PDF-filer i datorn. Varje dokument jag skannade in ploppade fram ett efter ett i maillådan och sen sparade jag ner alla i en egen mapp i datorn. Så tog jag upp mitt USB-minne ur byxfickan och la det vid datorn för att lägga över mappen dit och sen ta hem allt. Hur enkelt som helst med dagens moderna tekniska underverk.
När jag nu kom hem på kvällen och stoppade in USB-minnet i min dator så var det helt tomt där! Först tänkte jag att det måste vara något fel på minnet, alltså USB-minnet. Men det är nog mitt egna minne som det kanske är något fel med eller på. För nu, när jag tänker tillbaka så kom jag på att jag la USB-minnet BREDVID datorn, sen kom det in en person på mitt rum som undrade ett par saker, så ringde telefonen en gång, så tittade ytterligare en person in till mig och hade ett par frågor, så ringde det igen och efter samtalet gick jag och hämtade en kopp kaffe. När det var dags att gå hem så tog jag USB-minnet och stoppade det i fickan och gick iväg.
Nu slog det mig att jag stoppade aldrig in minnet i datorn och la ner mappen på det!

Då klockradion ringde på mig i måndags för att det var dags att gå upp så stirrade jag på den, slog till den och väste - Gör så att det blir lördag! till den. Fast den gjorde inte som jag ville utan fem minuter senare så tjöt den igen. Jag gick i alla fall upp och gick till jobbet.
På måndag förmiddag kändes det som att det skulle bli en lång och seg vecka där dagarna skulle släpa sig fram. Men där trodde jag alldeles fel, har haft så mycket att göra, allt och lite till hände samtidigt varje dag så jag blev alldeles utmattad. Ett tag visste jag nästan inte var det var för dag, det märkte jag då jag slog på TV:n och upptäckte att programmet jag skulle titta på hade gått dagen innan. En kväll då jag slog igång datorn ramlade det in två mail som jag tänkte svara på men det orkade jag inte.
Men i morgon är det lördag så då ska jag vila lite sen ska jag nog orka skriva några rader. Nu måste jag ta en kopp kaffe och få lite energi.

I dag hade jag med mig en låda mat till jobbet som jag värmde upp strax efter tolv. Jag satt och åt och efter en stund mitt i en tugga kom jag plötsligt att tänka på att det var så lungt i dag? I alla fall, jag åt upp min mat, gick och ställde disken i diskmaskinen och gick sen ut i receptionen för att hämta mig en kopp kaffe.
Då jag kommer ut i receptionen vinkar receptionisten att jag ska komma till henne, jag går fram till disken och så lutar hon sig fram och säger - Jag har varit elak i dag!
Jag undrar naturligtvis vad hon menar och så får jag höra att det hade rusat dit en massa personer och frågat efter mig då jag satt och åt. Då hade hon skakat på huvudet och sagt - Nej, Lennart är inte här! Det kom två herrar från Vasakronan eller var det Räddningstjänsten och tog med honom ut på lunch.
Då hade de sagt - Men ring honom på mobilen bara, det jag vill går fort. Hon tog telefonen och slog nästan hela numret utom den sista siffran, så sa hon - Tyvärr, mobilen är avstängd det blir bara mobilsvar.
Hon suckade och sa sen - Jag tänkte att någon gång kan du väl få vara ifred!
Det folk ville var tydligen inte så viktigt, det var ingen som hörde av sig sen på hela eftermiddan.

I dag tyckte jag att jag skulle slappa ordentligt och inte göra något speciellt alls. Tyvärr så vaknade jag av mig själv redan halv sju men jag stannade kvar i sängen en bra stund och klev inte upp förrän någon gång efter nio. Efter en skön dusch gjorde jag mig en kopp kaffe och vaknade till lite mer.
Då det var dags för lunch öppnade jag kylskåpsdörren och insåg att där fanns inte mycket för att laga till något att äta. Jag såg en ost, en flaska lönnsirap, en låda hjortronsylt, en burk hallonsylt, tre tärningar grönsaksbuljong, åtta flaskor öl och fem flaskor vitt vin. I frysen var det alldeles tomt. Jag insåg då en sak, måste handla hem mat nästa vecka.
Eftersom jag inte hade någon lust att besöka någon mataffär i dag så bestämde jag mig för att åka till kineskrogen och äta något där istället. På kineskrogen hade de en ny servitris som bara kunde några enstaka ord svenska, annars så pratade hon engelska. Det var inget problem för mig utan jag beställde lite mat och en öl. Efter att ha njutit av en härligt god portion bläckfisk så bad jag att få betala. Då frågade servitrisen om jag skulle betala With card or cash?
Då stannade allt och det stod helt stilla i min hjärna i tre sekunder och så sa jag plötsligt bara hur lätt som helst Mit geld, bitte! Servitrisen tittade på mig med stora och frågande ögon och själv undrade jag vad jag egentligen hade sagt? Men så hann jag upp mig själv och sa With cash.
Min hjärna kanske behöver lite semester?

Jag märkte en morgon den här veckan att det var dags att byta skärblad i rakapparaten, igen. Jag brukar få göra det efter ungefär 1,5 eller 2 år. Skärpan i skärbladen slits ju hela tiden och till slut blir det inget vidare resultat, eller inget resultat alls. Jag gnor med maskinen fram och tillbaka en lång stund och ser fortfarande en massa strån kvar på hakan efteråt.
Nu är det knasiga, eller kanske ska jag säga sjuka, att ett nytt skärblad kostar runt 300:- kr, minns inte riktigt exakt. Jag köpte min fina rakapparat när jag var i Tyskland en härlig majvecka 2005 och frossade i sparris. Den kostade 49.99:- Euro, runt 500:- SEK. Under åren som jag har haft den har jag bytt skärblad i den tre gånger, vilket betyder att jag har betalat mer i underhåll än vad den är värd!
Det enklaste och billigaste vore att jag helt enkelt slängde min helt funktionsdugliga och fina maskin i soptunnan när skärbladet var slut och istället köpte en ny. Men det är ju alldeles fel och dumt, att bara slänga en fullt fungerande maskin så där i onödan.
Fast i dagens moderna samhälle är det ju det som gäller, alla företag vill sälja så mycket prylar som möjligt hela tiden bara för att håva in ett antal fler miljoner det här året än förra. Efter tre eller fyra månader har det kommit ut en ny modell och då är den förra gammal, glömd och avvecklad.
Men jag tänker inte slänga min kompis rakapparaten, vi gillar varandra, den fungerar perfekt och jag fick löneförhöjning vid årskiftet så jag har råd att betala 300:- kronor.
Nu när jag tänker efter så slår det mig att mina mobiler är ju nästan två år gamla, ock ock ock, jag är ju helt omodern och ute! Och jag har inte köpt några nya skor på tre år heller... eller är det fyra?

Det ramlar inte ner mycket post på min hallmatta. Oftast är det tomt och öde där när jag kommer hem och öppnar dörren, ibland kan jag plötsligt mötas av ett litet kuvert eller ett vykort. Men i dag blev jag nästan chockad, fyra C5-kuvert och ett C4 låg där!
Undrar om Posten tjuvhåller på mina brev ibland, tänker att; Nej, Lennart får allt vänta lite på det här brevet!
Det var inga roliga brev, bara såna där trista fönsterkuvert och i ett låg det en faktura också.

Den här dagen på jobbet var så väldigt konstig och underlig. När min medarbetare som ringde mig i lördags kom till jobbet i dag under förmiddagen och satte sig i receptionen så gav jag henne den sista av alla marzipangrisar jag köpte i Lübeck i oktober och sa; Den här ska du ha! Sen kramades vi hårt och länge och grät några tårar tillsammans.
Under dagen fick jag telefon från Stockholmskontoret och fick veta att i receptionen där borta står det ett kort uppställt på min kollega, tillsammans med ett ljus och en blomma.
Det känns så fel, en hurtig och sportig tjej ska inte bara dö så där plötsligt när hon är 45. Det är alldeles för tidigt.

Speldjävulen var i alla fall snäll mot mig den här helgen, på ett antal lottorader blev det många träffar på rätt siffror. Då blir det ett välkommet tillskott i kassan som jag tackar för.

Den här dagen har varit alldeles helt annorlunda. Den har konstigt nog känts som en söndag?

1 Vardag:
Efter att jag fick det där eländiga telefonsamtalet blev min eftermiddag alldeles stum. Jag ringde först till mamma och hennes Sune, sen gick jag ner i tvättstugan och tog hand om mina skitiga kläder. Då det var klart orkade jag inte laga någon mat så jag åkte till kineskrogen stället.
2 Kärlek/Relationer:
Jag har inte en blekaste aning om vem som sitter och väntar på mig? Det enklaste är att hon ringer mig, eller bara kommer hit och ringer på dörren.
3 Pengar/Arbete:
Jag skriver aldrig på några papper eller ingår några avtal under helgerna. Kanske är det en vink att lottot skiter sig i kväll?
4 Dagens citat:
Något äktenskap har jag tyvärr aldrig lyckats komma fram till.
5 Lyckonummer 29:
Det var en härlig ålder, känner mig faktiskt lika ung nu som jag gjorde då.

Strax efter 10 i dag ringde det och så fick jag det tragiska beskedet.
Någon gång efter 19 i går kväll tog min arbetskamrat sitt sista andetag och så tog hennes liv slut.
Usch, så trist det känns.

Den första arbetsdagen var väldigt lung och fin. Det är många lediga så jag kunde syssla med sånt som hade blivit liggande och förbereda saker för det här året.
På förmiddan fick jag en ny kaffekopp. Min vanliga kopp, den vita med den fyrkantiga och rutiga katten på åkte i golvet en dag och gick i bitar. Det var en tjej som viftade en aning för mycket med armarna över diskbänken, slog till koppen och så flög den iväg.

Strax efter lunch kom en fd arbetskompis upp på kontoret och gav mig ett wienerbröd. Det passade väldigt bra ihop vid eftermiddagsfikat.